Idag bestämmde jag mig för att hoppa av skolan. Det känns rätt. Det känns bra. Det känns som att en stor sten har lossnat i magen på mig. Att plugga till mentalskötare var inte rätt från början. Det var inte det jag ville med mitt liv. När jag tänker efter vet jag inte riktigt vad jag tänkte på.

Jag ser det inte som ett nederlag utan mer som en möjlighet. En möjlighet till att göra vad vad jag vill med mitt liv. Om det är att hålla på med teater och film eller om det är att åka utomlands och jobba,det får tiden faktiskt utvisa. Men jag vet att jag vill få ut så mycket som möjligt av mitt liv. Man lever bara en gång! Jag vet att jag kan "bli" något inom teater bara jag ger allt och det tänker jag göra nu. Jag vet att det säkert kommer komma de stunder då jag tvivlar. Men jag vill leva i nuet. Jag vill inte sitta där när jag är 30 år och ångra mig och tänka "varför gav jag inte allt?". 

Jag känner att det är dags för mig, Emma Andersson, att sluta tänka så mycket på tryggheten och på vad som kommer hända och ske. Ut och flya är vad jag vill göra, även om jag så ska kraschlanda, så vill jag prova mina vingar! 

Tack mamma för att du finns i mitt liv. Att du lyssnar och peppar mig i alla situationer. Det betyder allt. 

När jag spelade Maria i West side Story!